Astrid Lindgren (1907-2002, tioårsminne 2012!)
fick av sitt förlag, Rabén & Sjögren, i uppdrag att resa till USA 1948 och skriva om sina intryck i ”Damernas Värld”. Jag har inte letat fram artiklarna ur arkiven utan har tagit en genväg. Enligt Margareta Strömstedts fina vänbiografi använde nämligen Astrid Lindgren sina journalistiska iakttagelser utan ändringar i en ungdoms­bok, ”Kati i Amerika” (nyutgiven 1998). Där är ramberättelsen att en ung svenska, ”Kati”, reser med sin moster till USA och bland annat gör ett längre uppehåll i New Orleans. Där lever Kati först vanligt turistliv, går på fina restauranger och kaféer, åker flodbåt, gör bekant­skaper och lär sig reda ut begreppen kreol och kreolkök.

Men när en taxichaufför kommer med mycket grova rasistiska uttalan­den blir hon upprörd. Hon vill diskutera segregationen med sina nyvunna bekanta men möts av kliché­artade försvarsargument, som att ”bara den som är född i Södern kan förstå ras­prob­le­met” och ”vad som hände efter inbördes­kriget kan aldrig för­låtas”. Hon blir med ens uppmärksam på många saker, inte bara att det på museet finns piskor och bojor från förr utan också, i nutid [1948], att svarta inte får sitta var som helst i spår­vagnen, att svarta tjänare inte får blanda sina bestick med herrska­pets när de diskar, att restauranger och många affärer är segregerade samt att den svarta befolk­ningen ges hånfulla öknamn och rent allmänt trycks ned. Hon får veta att det är ännu värre i andra delstater och allra värst i Mississippi. [Läs gärna ”Niceville” eller se filmen, det hade tydligen inte blivit bättre där 1962 / TH] Kati börjar prata med hotell­städerskan Rosie, som inte kan begripa varför den svarta befolkningen behandlas nästan som djur. Kati ber att få besöka Rosie i hennes hem och det visar sig att hon bor med man och fyra barn i bara ett rum utan fönster. ”Kati” har fått mycket att tänka på när hon och mostern fortsätter sin resa.

Eftersom samma episoder alltså skall ha varit med i resebreven till Damernas Värld (minus förstås ramberättelsen om mostern), kunde den tidningens läsekrets 1948 läsa om en ruggig baksida av den amerikanska Södern. Jazzfolk i Europa fick ju liknande förhållanden belysta när den brittiske trumpetaren Ken Colyer fängslades i New Orleans 1953. Att han greps, låstes in och sedermera deporterades berodde visserligen mest på att han saknade arbets- och uppehållstillstånd men myndig­heter­na lär först ha fått ögonen på honom för att han, en vit, framträdde på samma estrad som George Lewis och andra afrikan-amerikaner, vilket var olagligt i New Orleans.

Trots att USAs Högsta Domstol 1954 fastslog att liknande rasförordningar stred mot konstitutionen tillämpades de ännu 1959 i Louisiana. Bland annat var rasblandade orkestrar fortfarande förbjudna där och det var ju därför Louis Armstrong då vägrade att framträda i sin födelse­stad, vilket han sa offentligt i en intervju. (Även 1957 hade han kommit med bitande kommentarer efter händelserna i Little Rock, Arkansas).

I dag står han staty i ”Louis Armstrong Park” i New Orleans och stadens inter­nationella flygplats bär hans namn. Det är mycket som var sämre förr.

© Torbjörn Haage 2011 (en bearbetad del av mitt föredrag ”New Orleans och litteraturen)
Foto :Lasse Västhagen