Alexander's Ragtime Band 

Både text och melodi skrevs 1911 av Irving Berlin (1888-1989). Född i Ryssland som Israel Baline hade han i femårsåldern kommit med sina föräldrar till USA för att växa upp till att bli en av de allra största inom den amerikanska populärmusiken.

Hans lärotid i musik­branschen började redan i tonåren, alltså i början av förra seklet, och vid den tiden var ”coon-songs” mycket populära. ”Coon” (egentligen racoon, tvättbjörn) var dessvärre ett öknamn på afrikan-amerikaner. Svartsminkade vita komiker tilltalade ofta varandra med förnamnet ”Alexander” i förlöjligande syfte, eftersom namnet ansågs alldeles för ”fint” för svarta med­borgare. När Berlin sedan skulle börja komponera själv, föll han in i dessa (på den tiden vanliga) schabloner och skrev då ”coon”-sången ”Alexander and His Clarinet”, som dock inte blev någon framgång.

Ragtime var en musikform som Berlin hade kommit att intressera sig för. Det sägs att mången, långt senare, har trott att ”Alexander´s Ragtime Band” var typisk för eller rentav upphovet till ragtime-eran. I själva verket hade dock denna rätt gamla genre redan då tappat mycket av sin popularitet och rent musikaliskt har ju Berlins stycke nästan ingenting gemensamt med den gamla äkta ragtime­stilen, trots en och annan synkop. En liten likhet i själva uppbyggnaden är att låten har tre teman, även om tredjetemat inte var med i den första versionen och sällan spelas numera. Den största olikheten utöver rytmiken är nog att stycket inte är skrivet för solopiano utan för sångare med orkester.

Låten, där Berlin alltså kombinerade sitt ragtimeintresse med namnet Alexander, visade sig vara ett riktigt lyckokast. Någon nedlåtande attityd mot afrikan-amerikaner stod inte Berlin för, tvärtom är sångtextens Alexander en populär och framgångsrik bandledare, ”the bestest in the land”. Den första framgången kom rätt snart när låten framfördes av den populära sångerskan Emma Carus i en Chicago­revy. Succén bara växte och en miljon nothäften såldes.

Som så ofta när det gäller stora framgångar har det gått rykten om att Berlin inte skrivit stycket själv men utan att några handfasta bevis har lagts fram. En utpekad upphovsman förnekade helt men sa samtidigt ”fast jag önskar att det var sant”.

De första jazzinspelningarna tycks ha dröjt till 1927 men då blev det i gengäld fyra stycken. Av alla som sedan under årens lopp har spelat in låten kan nämnas Louis Armstrong, Benny Goodman, Boswell Sisters, Humphrey Lyttelton, Punch Miller och Bunk Johnson. Stycket har förekommit i åtminstone två filmer (1938 och 1954).

© Torbjörn Haage 2013