Calaboose

I äldre skildringar från New Orleans kan man stöta på ordet Calaboose” som benämning på stadens gamla fängelse. Stavningen varierar men ursprunget är helt enkelt det spanska ordet för fängelse, ”calabozo”. På en äldre turistkarta över stadens historiska byggnader hittade jag markeringen ”Calabozo 1769” i Cabildo (numera Louisiana State Museum) vid Jackson Square, bakre hörnet mot St Peter Street. I det gathörnet har en informationstavla satts upp på ytterväggen till den del av byggnaden där fängelset en gång låg. Tavlan återger Cabildos historik men nämner också fängelset, dock utan att använda orden Calaboose eller Calabozo.

På tavlan kan man läsa, att här fanns det från början ett Corps de Garde samt en kriminaldomstol med fängelse. Dessa byggnader uppfördes 1724-30 av den franska kolonialmakten, alltså ganska snart efter stadens grundläggning (1718).

Frankrike överlät ju senare Louisiana till Spanien, som kunde tillträda kolonin 1769. Samma år lät den spanske guvernören på den här platsen uppföra en ny byggnad. Den var avsedd för stadens koloniala förvaltningsråd, på spanska ”Cabildo”, och det namnet har ju levat kvar.

En brandkatastrof 1788 förstörde större delen av New Orleans, däribland denna första Cabildobyggnad. Det gamla Corps de Garde brandhärjades också men dess massiva murar stod kvar och kunde infogas i den nya Cabildo, som stod klar 1799 (ritad av Gilberto Guillemard och finansierad, privat, av den rike Almonestar y Roxas). Även nu ingick en fängelseavdelning, ”New Calaboose”. Till stor del är det samma byggnad som står där än i dag fast bland annat takvåningen blivit ombyggd, senast 1988 efter en ny brand.

1800 återkrävde Napoleon Louisiana från Spanien för att sedan sälja hela den jättelika kolonin till Förenta Staterna, som officiellt tillträdde 1803 och därmed nästan fördubblade sitt territorium. ”Cabildo” fungerade sedan som stadshus i New Orleans till 1853 och hyste därefter delstatens högsta domstol fram till 1910. En polisstation låg på första våningen och den gamla fängelseavdelningen blev använd som arrest ända fram till 1914. Därefter används som sagt byggnaden som delstatsmuseum.

George Washington Cable, född 1844 i New Orleans, skrev flera böcker med motiv från sin hemstad. I ”Strange True Stories of Louisiana” träffar man på ”Calaboose” i två berättelser, dels ”Salome Müller, the White Slave”, dels ”The Haunted House on Royal Street”. SalomeMüller placerades en tid i Calaboose, inte som brottsling utan som ”beslagtaget gods” (detta var medan hon betraktades som slav). I Skräckhuset på Royal Street, bebott av makarna Lalaurie, hittades ju ett antal plågade och utsvultna slavar när huset brann 1834 (se ”Haunted House” här under Trumbjörn berättar). Dessa stackars människor bars till gården i Calaboose för att få vård. Välmenande stadsbor gav dem mat i överflöd men kanske just därför dog tyvärr två av dem, ovana som de var vid riklig föda.

Fängelset dyker också upp i samme författares novell ”Posson Joné”, som ingår i originalutgåvan av ”Old Creole Days” (men inte i den svenska översättningen ”Kreolska dagar”, som är ett urval).

En av illustrationerna i Cables bok ”The Creoles of Louisiana” från 1884 utgörs av en teckning från fängelsegården, ”The Old Calaboza”. Cable skriver att ”The Calaboza” finns kvar men lyckligtvis inte järnen som brände in den franska liljan i förrymda och infångade slavars skuldror och inte heller pålarna där tredskande slavar bands och piskades.

I Alan Lomax’ intervjubok ”Mister Jelly Roll” berättar Morton i slutet av kapitlet ”Uptown-Downtown” om en dramatisk, men knappast unik, händelse i dåtidens New Orleans. En gång när trumpetaren Buddy Bolden spelade på Jackson Hall [Hopes Hall] såg Morton, på mycket nära håll, hur en man sköt ihjäl en annan bargäst. Polisen kom med en vagn och förde bort inte bara liket och mördaren utan märkligt nog också Bolden, fast han bara hade stått och spelat uppe på balkongen och var totalt oskyldig. Morton berättar att alla tyckte att det kändes konstigt att se Buddy Bolden ”riding the calaboose”. Uttrycket tycks ha varit naturligt för Morton men det verkar ju som om Morton [och/eller Lomax] i första hand syftar på själva fångvagnen. - I den svenska upplagan heter kapitlet ”Stan runt” och där har frasen översatts med ”skumpa bort i snuthäcken”. (Här saknas för övrigt originalets drastiska teckning av hur två poliser betvingar den storväxte trumpetaren, medan instrumentet hamnat på marken).