Omedelbart efter dessa händelser, ja, redan under räddningsarbetet, hade det börjat spöka i huset, där jämmer, gråt och klagan kunde höras. Kvarlevorna efter döda slavar påträffades, där de grävts ned på gården. Bland dem fanns en slavflicka som hade setts bli jagad med en grov piska, flytt upp på taket men trillat ner och krossats mot gårdens stenläggning. För detta hade Madame Lalaurie ådömts böter. Så sent som vid en renovering på 1970-talet hade uppemot tjugu kroppar hittats, där de tydligen levande begravts under husets golv. Många boende i huset har störts av spökerier och i vissa fall tvingats flytta.

Under vistelsen i Frankrike separerade makarna Lalaurie men Madame bodde kvar där tills hon omkom ca 1840, söndersliten av ett vildsvin under en jakt. Hennes stoft fördes hemligen tillbaka till New Orleans och jordfästes där 1842.

Så långt alltså den hittills vedertagna, sensationella skräckhistorien, som i sina huvuddrag var färdigbildad 1851, då Fredrika Bremer utan reservationer återgav den i sin brevdagbok från New Orleans (dock utan att eldsvådan nämns) som exempel på att även kvinnor kunde missbruka makten över slavarna. Det är intressant att notera, att Mme Lalaurie vid denna tid i själva verket fortfarande levde och åter bodde i staden – fast det visste förstås varken Fredrika eller hennes sagesman!

En dramatiskt lagd guide kan ju göra mycket av denna historia, med långa och blodisande beskrivningar av de plågor slavarna på vinden hade utsatts för, under en nattlig ”Ghost Tour” i French Quarter (du kanske själv har deltagit i en sådan vandring, jag har det inte).

Vad Love och Shannon fick fram vid sin omfattande undersökning, vid genomgång av främst gamla arkivhandlingar och tidningslägg, har de berättat i en bok, ”Mad Madame Lalaurie” (2011), www.historypress.net . Jag köpte boken i våras i New Orleans och ska här mycket kort berätta vad jag fått ut av läsningen.

Det visade sig finnas mycket litet faktaunderlag, så historien består till stor del av skrönor och myter. Den är alltså oftast odokumenterad, i vissa fall överdriven, i sämsta fall direkt osann. Det finns sålunda inga belägg för att en flicka fallit till sin död från taket eller att detta blivit rättssak, inte heller för att några lik hittats på gården eller i trossbottnarna och inte för uppgifterna om den fasansfulla tortyr slavarna på vinden utsatts för. Omkring sju slavar befriades ur huset, som – fruktansvärt nog men dessvärre inte helt ovanligt i Södern vid den tiden – hade blivit illa slagna, kedjade och undernärda. Även om detta tillhör några av de värre kända fallen, hade de alltså inte lemlästats på det sätt skrönorna påstod. Dessa hemska uppgifter, särskilt de allra mest blod­drypande, dök för övrigt upp först 1946 i en bok med spökhistorier och gräsliga teckningar. Det har inte heller kunnat klarläggas vem av makarna som utförde eller var drivande i de övergrepp mot slavarna, som faktiskt förekom. Att påhitten om zombier mm är just påhitt är (väl?) självklart. Huset, som förstörts i branden, fick mycket riktigt byggas upp igen och då med ett helt nytt utseende. Vad man nu ser är ett trevåningshus från mitten av 1800-talet medan makarna Lalaurie hade bebott ett kreolskt hus i två våningar. Madame Lalaurie stannade inte i Frankrike utan återvände 1842 och dog i New Orleans ca 1855.

Om du vill gå en spökvandring i New Orleans, där ”The Haunted House” på Royal Street ingår, ska du kanske inte vifta med boken ”Mad Madame Lalaurie” under näsan på guiden –den anses nog hota levebrödet. Fast å andra sidan, bra berättelser utan faktaunderlag är väl just vad spökhistorier handlar om? Kuskarna som kör mulåsneekipagen från Jackson Square runt i French Quarter berättar också intressanta och roliga men påhittade historier, ju mer fantasifulla desto bättre. Råkar man höra fragment av deras guidningar kan man ofta bara skaka på huvudet – men passa­gerarna har kul!

© Torbjörn Haage 2012
Foto: Lasse Västhagen

Även New Orleans-kännaren Sven Gustafsson har förstås berättat den gamla historien i sin nätbok ”Nyfiken på New Orleans”, www.neworleans.just.nu, och har i sitt informationsbrev nr 59/2012 redogjort för Love/Shannons granskning.