Trumbjörn berättar

Under den här rubriken ska jag berätta litet om bakgrunden till några av de melodier som Canal Creepers brukar spela. Det mesta är hämtat ur min uppslagsbok ”Ace Baby Canal. En ABC-bok om 204 låtar ur New Orleans-och Dixielandrepertoaren” (med supplement), som i sin tur bygger på en mängd olika källor. Här på vår hemsida tar jag nu först upp

The Tishomingo Blues

Denna blues komponerades 1917 av Spencer Williams (1889-1965), som föddes och växte upp i New Orleans. Sedan hans mor dött adopterades han av sin moster, Lulu White, innehavare av Mahogany Hall, den flottaste bordellen vid Basin Street (gissa vem som också komponerade ”Mahogany Hall Stomp” och ”Basin Street Blues”!). Spencer, som för övrigt inte alls var släkt med musikförläggaren och pianisten Clarence Williams, har en svensk anknytning såtillvida att han och hans familj var bosatta i Sverige 1951-57. (Mycket mer om Spencer Williams kan du läsa i en stor artikel av Per Oldaeus och Claes Ringqvist i Orkesterjournalen nr 1/2009.)

På senare år kunde jag läsa mig till att den här låten hade uppkallats efter en mycket liten ort (knappt 500 invånare på 1970-talet) i nordöstra delen av delstaten Mississippi (ungefär 600 kilometer från New Orleans) men jag undrade fortfarande över själva namnet. Efter mera letande fick jag fram, att Tishomingo var en hög hövding i Chickasaw-nationen på 1800-talet. Detta folk hade på 1700-talet hamnat i en långdragen väpnad konflikt med den franska kolonialmakten, som inte ville godta deras rätt till sina hävdvunna områden. Dessa motsättningar blev mycket värre sedan ett blodigt överfall på det franska fortet Rosalie genomförts av en helt annan indian-nation, Natchez. De flesta togs till fånga men några lyckades fly och fick en tillflykt hos Chickasaws. Nu skulle fransmännen hämnas på Chickasaws för detta. Trots många års kampanjer, med fasansfulla grymheter från båda sidor, lyckades fransmännen inte besegra Chickasaws militärt men nationen blev starkt förminskad. Omkring 1837, sedan USA tagit över (se historia), drevs Chickasaws bort från sina boplatser i norra Mississippi och tvingades ut på en lång vandring under uppslitande former västerut till nya områden i Oklahoma (med användande av nutida delstatsnamn). Tishomingo, som var med under denna tvångsförflyttning, avled 1841 och sägs ha varit mycket respekterad men mer om honom har jag hittills inte hittat.

När Spencer Williams namngav sin blues tänkte han nog knappast på denne store indianhövding. Den text han själv skrev handlar i varje fall inte alls om indianer eller deras historia utan om en plats, som skildras längtansfullt och drömlikt. Kanske fastnade han helt enkelt för det ovanliga ortnamnet under sina resor som järnvägskonduktör. När det gäller den musikaliska formen kan noteras att stycket består av två gånger 16 takter i stället för de 12-takters bluesteman som har blivit vanligast.

Beträffande Spencer Williams födelseår står det 1880 i ”New Orleans. A Family Album” (av New Orleans-kännarna Al Rose och Edmond Souchon) men i andra källor 1889. Detta har Al Rose kommenterat med att Williams själv till honom uppgett det äldre årtalet men till en svensk intervjuare det senare (troligen det rätta) och att Williams ofta hittade på saker; bl a uppgav han att gått i skolor som aldrig existerat.